qvinnaneliisa

Jag ropar HALLÅ !! Är vi verkligen redo för att ta tag i våra liv.
Vill vi bli mera medvetna om vad vi själv är, medskapare, i det som kallas liv. 
Jag läser tidningen och ser mig omkring. Jag undrar vad är det som händer?

Överallt så skrivs det om hur bra det är för våra kroppar att vara i rörelse/träna, det tror jag minsta lilla barn vet i dag. Samma sak med maten, den debatten som varit om kemikalier i maten har nog gjort så alla vet att vi mår bäst av mat gjord från grunden, mat utan tillsatser.

Men vad är det jag ser?
Jag ser människor fortsätta som tidigare, som strutsar stoppar de huvudet i sanden och hoppas att det går över. Är det helt enkelt så att vi gillar att må dåligt? Att vi älskar att få beklaga oss över våra ovanor för det ger oss en identitet, även om den är åt det negativa hållet.

Gemenskapen bygger många gånger på våra destruktiva vanor i stället för våra uppbyggande vanor. Är det för att hälsomänniskan är tråkig? För att det är trist att äta grönt och känna sig lätt och energirik i kroppen, när det går att äta en pizza och öl och känna sig tung och trött. Våra vanor är våra banor. Men det går att bana en ny väg bara du går den tillräckligt många gånger.